Penkis

Det börjar redan tidigt på morgonen. Vi hinner få en handfull halvdiskreta blickar när vi glidspringer på blank is till busshållplatsen i våra illasittande haalare (okej, overaller) med diverse kassar i händerna. Ingen av oss har fått en fullständig nattsömn på grund av sista minuten försök-täcka-alla-vita-områden på dräkten så att den inte ska gå att missta för en ebolaskyddsdräkt.

Ropen och tjuten ekar redan i skolan när vi kommer fram.  Efter att vi bombarderat ett par klassrum med godis hamnar påsarna på någon övergiven stol och vi tar över festsalen som förvandlats till ett enormt dansgolv. Det är rätt overkligt att det är vår tur nu. Att det är vi som ska lämna bakom oss det som varit vår vardag i snart tre år.

Årets abispex lever upp till förväntnigarna och levererar fullt ut. Det är ett minst sagt intressant lärarmöte som utspelar sig på scenen och många tidigare frågetecken får svar, som t.ex. varifrån våra nya soffor riktigt är och vad som egentligen låg bakom det mystiska vattenläckaget. Spexet visar också att våra lärare kan det där med twitter och instagram.

Efter spexet och ett par nomineringar blir våra grupphandledare överösta med presenter och kramar. Och de helt unika och delvis censurerade gruppfilmerna spelas upp.

Ljudnivån fortsätter att vara på farligt hög nivå tills det är dags att klättra upp på flaken. Trots halsdukar och dunjackor så är klimatet rätt arktiskt där uppe. Fingrarna känns som istappar efter åkturen och tårna är inte långt efter i samma förfrysningsprocess. Men ändå är det så otroligt roligt. Vi hoppar och vinkar och skriker oss varma tills stämbanden ger efter. Det en helt fantastisk känsla att åka omkring i stan och mötas av leende ansikten vart man än kollar. Samtidigt är det lite som omvänt djursafari där vi är den där vilda arten alla vill få en skymt av. Eller ja, det är väl ändå kanske godiset de är efter.

Efter åkturen fortsätter äventyret ut på havet. Vi fortsätter att festa loss i våra haalare också när de allra flesta bytt om till åtsittande klänningar och skjortor. Vi kanske inte är snyggast på dansgolvet i våra enormt mycket för stora sopsäcksliknande outfits men enligt oss själva helt klart de coolaste. Och det kanske är bra att vi dansar och härjar bort den här dagen istället för att också tänka på allt det roliga vi lämnar bakom oss. Annars skulle det nog vara ett betydligt mer tårfyllt kalas.


Foto: Frans Cederlöf
Text: Louise Enckell