Jag blir äntligen
student om tre dagar, med betoning på ordet ”äntligen”. Jag har under min
gymnasietid haft en old-fashioned konventsintagning, varit servitris på Lärkans
130-års fest, bott ett halvt år i Skottland, haft en fantastisk penkis, och vid
sidan om gjort ett hyfsat bra studieresultat. Jag har haft det roligt, och jag
har haft det stressigt, precis som alla andra, med skillnaden att jag hör till
den minoriteten som går igenom den här festen på 3,5 år – och hur känns det?
Det känns både bra och dåligt, lite förvirrande samt väldigt befriande. Det känns bra, för att jag är nöjd med mina resultat, och är glad, för att jag får fira min fest vid en tidpunkt då de flesta inte tar studenten, vilket betyder en kortare dimission och flera jämnåriga vänner på min studentfest. Dessutom får man mera ledigt före pluggandet till inträdesprov, och ifall man har tur kanske ett litet snötäcke finns på marken den dagen man äntligen får bära den vita mössan – det hoppas i alla fall skribenten in till det sista.
Samtidigt, inte
för att låta dyster och grå, så är 3,5 år inte bara en fest där man får mera
tid att läsa och ta det lugnt, utan det kan också vara det motsatta. Det blev
det i alla fall för mig, då den sista terminen var den jobbigaste terminen av
hela min gymnasiegång. Jag kände mig bara väldigt trött på att vara gymnasieelev,
då ens egen årskurs hade gått vidare i livet och pratade om sina
universitetsliv. Jag blev otålig och stressad, och hade ingen motivation. Jag blev passiv. Jag var innerst inne så redo att gå vidare i livet,
men jag tvingades ännu orka sitta kvar ända till i början av december, för att
sedan äntligen, äntligen, gå vidare.
Men jag fixade
det, och nu kan jag andas ut. Nu är det bara det roliga kvar i form av
festlighet och stämning. Men det är mycket som borde göras före man får stå på
scenen tillsammans med de andra studenterna och sjunga om studentens lyckliga
dag, och skåla med riktiga champagneglas fyllda med det mest kvalitativa
innehållet. Före det krävs det en klänning, skor, en plan för naglar och hår.
Var ska man hålla festen, vad ska man bjuda på? Vem får komma, hurdana
dekorationer ska man ha. Det är mycket att göra, men nu är allt bara kul – nu
är det bara att fira att man orkade med allt till slut!
Så fastän min tid
i Lärkan har varit otroligt fin, och jag har trivts så bra, så finns det
egentligen ingen nostalgi kvar. Under våren kändes det väldigt ledsamt att
resan höll på att komma till sitt slut, men under hösten växte jag ut ur
känslan av att vilja stanna kvar i gymnasiet. Jag vill gå vidare, pröva mina
egna vingar. Det finns sin utsatta tid för allt, och nu är det här kapitlet
slut, och jag kommer bära med mig endast positiva minnen av det, då de negativa
stunderna bleknar i jämförelse med allt det positiva som varit.
Så tack bästa
Lärkan för de gångna åren, och för de färdigheter jag fått för att klara mig i
nästa stadie av livet. Tack för de matematikkurser jag aldrig förstod något av,
och tack för de modersmålskurser jag kunde gått fem gånger i rad. Tack för de
3,5 åren som var’t!
