Det var nog inte bara nervositet som låg i luften; här satt vi alla samlade. Med en vecka till penkkis och en lärarmiddag bara några timmar senare slog det en verkligen hur detta är en av våra sista stunder tillsammans. Provet må ha bjudit på både överraskningar och huvudbry, men stämningen i salen kändes god. I alla fall från plats 42 vid ribbstolarna, ja, där lekte livet minsann.
Så kom kvällen, med förväntan och den goda stämningen i bagaget. Gänget hade nu svarvat om från skrivar- och kustodiantkläder till klackar och kavajer. Vi åt middag och därefter följde program av både elever och lärare, men mest av allt tror jag att folket njöt av varandras sällskap och diskussionerna.
Vi kommer aldrig ha någon annan gymnasieårskurs, och lärarna kommer aldrig ha någon annan abi16, så det gäller att ta vara på den tid vi får. För nu är det blott 1,5 dygn tills vi står på flaken och glider iväg från Lärkan. Men före det gäller hörförståelse i korta språk för vissa, halarmålande för de flesta och spexövning för många. Och ja, vi kommer ju tillbaka. Allihopa. Skrivningar, de där hissakurserna som så många inte hunnit gå förrän nu, kanske pluggar någon i bibban, kanske saknar någon ettorna, och så dimissionen såklart. Men jag tror inte det kommer vara riktigt samma sak längre efter vårt stora farväl, det som vi inledde i fredags med att lära känna varandra ännu lite bättre. Må vi hinna stanna upp och ta några sista djupa andetag innan dess, så också våra lungor får minnas världens bästa skola.
