söndag 21 december 2014

Glad korvlucia!

Det är ett tag sedan luciadagen, den firades fredagen före i skolan. Och traditionsenligt var det ju ingen vacker tjej som trädde fram i auditoriet, i stället var det snygga killar klädda i lakan och längst fram gick Lassi och bar korven stolt på huvudet. Själv stod jag tillsammans med mina klasskarater från ABI-klassen bakom och sjöng. Det är kanske inte den finaste saken som händer men det är i varje fall väldigt roligt och en tradition jag i alla fall gillar väldigt mycket.





Mette
Bild: Niklas Pajunen

Pjäsen

Det var någon gång i maj som jag började fundera över handlingar. Det var i juli som modda-Amanda och jag utbytte några tankar. I augusti var vi redan några stycken som började planera. I september samlades en manusgrupp och som började skriva. I oktober började äntligen repetitionerna. Vi fick våra roller och projektet drog igång på allvar. Vi var ett stort gäng och i slutändan trots några avhopp och frånfall så var vi dryga 40 elever som skulle delta. 40 är väldigt, väldigt många då det är tidtabeller som ska stämma överens. Det slutade med att den enda gången alla var på plats för att dra igenom föreställningen innan julfesten var på genrepet kvällen innan den stora premiären och finalen ägde rum.

Det har varit mycket jobb. Det har det. Hårt, tröttsamt men samtidigt så otroligt roligt. Alldeles fantastiskt och givande. Otaliga eftermiddagar har vi stannat kvar och väntat ut någon timme på att våra egna scener ska repeteras. Men ingen har gnällt, surat eller himlat med ögonen. Det här är något vi alla ville göra. Vi visste alla om att vår publik skulle vara lite på 400 människor, vi visste om att vi bara får en chans på oss och att det måste lyckas just den gången och vi visste om vad det betydde för våra motspelare och varandra att göra bra ifrån oss. Vi gav allt och vi hade roligt. Och i efterhand känns det, för mej, som om vi tillsammans som helhet lyckades.

Känslan när det tystnade i salen och den inledande sången började är obeskrivbar. Nervositeten var enorm, magpirret rejält. Och innan jag visste ordet av skulle jag ut på scen och börja leverera. Sedan gick det som känns som 3 sekunder men i verkligheten 55 minuter och plötsligt var vi klara. Bara så där. Applåderna vällde över oss. Och som i en blinkning var en hel hösts arbete avklarat.

Nu är det över. Stressen har släppt och saknaden har tagit över. Känslorna är tudelade. Jag är glad för att så många överträffade sej själva och för att det känns som om jag själv höll måttet. Men jag är abiturient och det här var min tredje och sista gång, det i sej är något väldigt konstigt. Jag saknar, sörjer och letar fel. Skådespelet fick bara en chans. Det som gick lite sisådär kommer alltid ha gått lite sisådär. Jag kommer aldrig få en chans att göra om och göra rätt. Jag kommer inte kunna lägga till de där två sekunderna av viktig tystnad, jag kommer inte kunna lägga till den där blicken jag borde ha gett publiken i just det ena specifika ögonblicket och jag kan inte gå tillbaka och artikulera mera.

När man jobbar så nära inpå varandra som vi skådespelar och musiker gjort så blir det automatiskt en stark sammanhållning. Det är så många människor man aldrig skulle ha lärt känna om inte just via teatern. Så osannolika vänskapsband. Och där växer det fram en annan saknad. Människorna man umgåtts med i flera veckor. Det team som blivit så nära ska plötsligt bara sluta ses på en daglig basis. Vi kommer inte spela tillsammans mer.

Det fanns en massa visioner. Det blev inte riktigt någon av dem. Men det blev minst lika bra om inte bättre. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är nöjd. Jag gjorde ju trots allt mitt bästa. Det vet jag att vi alla gjorde. Nu är det paus. Nu får vi känna den där tomheten och saknaden. En stund. Innan det är dags för nästa projekt.

Vivi Lindberg

fotograf: Natalie Keltto 


fredag 19 december 2014

Lärkans julfest 2014

Nu har alla lärkor efterlängtat och välförtjänt jullov. Höstterminen avslutades idag med julfest.

Skolans julfester börjar alltid med Giv mig ej glans. Förutom våra studerande och våra lärare var också en del föräldrar, främst föräldrar till studerande i årskurs ett, på plats för att fira julfest.

Camilla höll en betraktelse och talade om tro, hopp och kärlek och om hur vi får tro att livet bär och att vi klarar det vi behöver klara av så länge vi gör det tillsammans.


Emilia Roos sjöng Manhattan.


Luciatåget från årskurs tre i Haga lågstadieskola besökte traditionsenligt julfesten och bjöd på den "riktiga" luciastämning som vårt eget korvluciatåg aldrig får till.


Julevangeliet blir alltid läst på alla de språk som talas i vår skola. I år fick höra verser ur Lukasevangliet på bland annat arabiska, polska, koreanska, japanska, teckenspråk och kinesiska. På bilden läser Oskar Murto julevangeliet i sin helhet på svenska.

Sist ut på julfesten är julskådespelet. I år bjöd julskådespelarna på en egen version av den svenska julfilmen Tomten är far till alla barnen.


Jag tror att det finns fyrahundra olika höstterminer i bagaget när vi som skola nu går in för jullov. Någon har haft sitt livs höst. Någon annan är trött, på gränsen till utmattad. De flesta av oss antagligen något däremellan. Hur hösten än varit så tror jag att de flesta av oss ser fram emot två och en halv vecka lov. Vila, njut, ät gott och ha riktigt roligt med vänner och familj. Samla krafter inför våren. Och modersmålsläraren hälsar att du förstås ska läsa en bok eller två också. Eller fem.

Ha en riktigt god jul! Vi ses igen i januari!

Bild: Jesper Pettersson (bild 1-2, 5-8) och Frans Cederlöf (bild 3-4)

onsdag 17 december 2014

Ett år som utbytesstuderande lärka

Åtta lärkor har nyligen sett världen som utbytesstuderande och har kommit tillbaka hem med spännande erfarenheter i bagaget. Idag fick skolan ta del av deras utbytesår.


Patrik, Sanya, Erik, Sonja, Charlotta, Thomas, Aurora och Ines bjöd på glimtar från deras utbytesperioder i olika delar av vår värld.


Med mycket humor och värme presenterade våra hemkomna utbytesstuderande deras erfarenheter av en vardag i ett helt annat land. Patu var i USA under sitt utbytesår.

Erik tillbringade sitt år i staden Lille i norra Frankrike. I hans skola hade de påkostade temaskolfotografieringar och ni kan säkert gissa vilket tema som gällde den här gången. Enligt Erik var det till en början rätt svårt att klara sig på skolfranskan, men han blev snabbt van.

Sanya var utbytesstuderande i Uruguay och pratade om de många stora skillnader som finns mellan den finländska och den uruguayska kulturen. Hennes smärtsamma skildring av att bli utsparkad av sin första värdfamilj gjorde stort intryck.


Sonja fick under ett år prova på livet i Sydkorea. Hon berättade om skoldagar som pågick mellan halv åtta på morgonen och tio på kvällen, om utseendehets som leder till att många väljer att skönhetsopera sig och om sällskapslekar som åtminstone för det ovana örat lät både våldsamma och märkliga.


Thomas talade mycket om de relationer han bär med sig efter utbytestiden i USA. Om en värdfamilj som det var svårt att ta farväl av och om en god vän som kommer på besök till Finland under jullovet. Och om rykten som började gå om Thomas. Visste ni att han har tre fruar här hemma och att hans pappa är en stor ledare i det kommunistiska Finland? Nej, det visste inte vi heller. Och inte Thomas själv heller.


De har sett flera olika länder. De bär med sig väldigt olika erfarenheter. Men en sak förenar våra utbytesstuderande; de rekommenderar att alla som är ens lite intresserade av ett utbytesår tar chansen och åker iväg. Deras glädje gick inte att ta miste på och att de har fått vara med om något helt unikt var uppenbart för alla oss som fick lyssna på dem idag.

Bild: Jesper Pettersson

torsdag 11 december 2014

Abi-café med jultema


När man får köpa glögg, jultårtor och dekorerade pepparkakor i skolans abi-café vet man att jullovet närmar sig. Underbart!

onsdag 10 december 2014

Självständighetsfest och studentdimission

 På fredagen firade vi i Lärkan vårt lands 97:e födelsedag och att tio stycken lyckliga fick klä sig i studentmössa.  Det var en stämningsfull fest med allt från intressanta tal till jättefina uppträdanden.
Under den händelserika festen lästes traditionsenligt krigsveteranernas budkavle upp och överräcktes till nästa års uppläsare, Magnus fick motta en rektorskedja och kämpepokalen delades ut och gick i år till Joonas Tolonen. Det var mycket som rymdes med på programmet före det blev dags för själva dimissionen och stipendieutdelning.
 Under finlandiahymnen, som framfördes av ett gäng välsjungande lärkor, var jag nog inte den enda (hoppas jag) som diskret försökte blinka bort lite skräp ur ögat. "Lärkan chicks" som sjöng Ted Gärdestad och Ina som uppträdde med Majnatt på piano lämnade inte heller den här abiturienten helt oberörd.
 Jag trodde nästan att det blivit vår och varmt utanför då vi sjöng "sjungom studentens lyckliga dag...". Nästan.
Text: Louise Enckell
Bild: Olivia Gripenwaldt & Saga Brummer