fredag 28 februari 2014

Kaj Korkea-aho besökte Lärkan

Idag efter skolan stannade några modersmålsgrupper kvar för att lyssna på en gäst som kom till skolan; Kaj Korkea-aho, som är känd bland annat för sina radiosketcher i radio X3M tillsammans med Ted Forsström. Idag var han och berättade om sitt liv, om vad som har hänt honom och dessutom om sin nya bok "Gräset är mörkare på andra sidan". En del av oss ska nämligen nästa vecka se pjäsen som baserar sig på boken på teater Viirus.




Det var en väldigt intressant föreläsare, och speciellt för mig som är ett stort fan av honom njöt i fulla drag hela timmen igenom. Det kanske mest intressanta var att höra honom tala om sin stamning. Han har stammat sedan han var sex år gammal, och visst har det gjort det jobbigt för honom. Men ganska märkvärdigt att det försvinner totalt då han imiterar en annan röst än sin egen. Därför har han också kunnat göra så mycket radio och uppträda så mycket. Ja, han är en cool person.



Hans böcker har redan tidigare stått på min lista över böcker som måste läsas, men nu blev de understreckade ordentligt och tjockt (mentalt i alla fall). Och så väntar jag med spänning på vad pjäsen har att erbjuda och hur bra den kommer att vara. Vi får vänta och se.

Mette

onsdag 26 februari 2014

Penkkis

Som missiler flyger papperskaramellerna genom luften och vi tar skydd bakom våra pulpeter. Öronbedövande musik, vrål och uppspelta abiturienter överallt.  Det är svårt att koncentrera sig på geometrisk talföljd då hela skolan plötsligt förvandlats till en stor festlokal. 
Det är abinas dag, inte ettornas eller tvåornas. Ändå minns jag väldigt bra hur vi som ettor dansade loss en torsdag morgon förra året i festsalen och sjöng: "meidän piti muuttaa maailma…". Det här året blev det mindre penkkis-dansande för tvåorna men desto mera skräpplockning, stämningen var trots allt densamma. Abiturienternas glädje och upprymdhet smittade snabbt av sig och få kunde låta bli att fnissa åt deras sanningsenliga lärarimitationer.
 Abispexet bjöd på alternativa framtidsyrken för lärarkåren, både mer och mindre otippade. Dansande matematiklärare och rappande biologilärare får man i alla fall inte se varje dag.
När jag i sällskap av ett par andra tvåor trängdes på esplanaden för att vinka av Lärkans skrikande flak kändes det overkligt att se dem åka iväg. 
Det är tvåornas tur nästa gång, vi har bara ett år kvar. Var det inte helt nyligen som vi förvirrade och osäkra för första gången traskade in genom skoldörren?
rolig eftermiddagsverksamhet för tvåorna: städning!
Text: Louise
Bild: Mette

Om de gamlas dans

Plötslig stod vi vid festsalens ingång och väntade på att få ta våra första steg in i salen. Plötsligt var den dagen här, som åtminstone jag gått och drömt om ända sedan lågstadiet. Det var äntligen dags för de gamlas dans!
Hela dagen kändes overklig på något sätt. Det är först nu efteråt jag verkligen förstår att det hände. När man anlände till skolan efter allt fix och trix med frisyr, smink och klänning kunde man äntligen andas ut. Alla flickor såg ut som sagoprinsessor och pojkarna såg otroligt stiliga ut i sina frackar. Varför kan killarna inte klä sig i frack varje dag?
Just precis innan vi skulle dansa fylldes luften av ett nervöst pirr. Tänk om någon av oss glömmer stegen? Eller tänk om någon snubblar på sin klänning? Men när musiken började spela, var i varje fall jag inte ett dugg nervös längre. Dansen gick galant för oss alla. Höjdpunkten var helt klart elevdansen vi övat på så länge. Aplåderna och ljublet efteråt ville nästan inte ta slut.
Nu efteråt känns det lite tomt inombords. Prinsessdagen är över och kommer aldrig mer tillbaka. Det enda som finns kvar är de goda minnen vi alla kan föra med oss genom livet. För att inte nämna de danskunskaper vi fått! Nu kan vi alla valsa genom vårt sista år i gymnasiet.









Och så elevdansen till sist


Vi <3 Lärkan



Ida