Det var någon gång i maj som jag
började fundera över handlingar. Det
var i juli som modda-Amanda och jag utbytte några tankar. I augusti
var vi redan några stycken som började planera. I september
samlades en manusgrupp och som började skriva. I oktober började
äntligen repetitionerna. Vi fick våra roller och projektet drog
igång på allvar. Vi var ett stort gäng och i slutändan trots
några avhopp och frånfall så var vi dryga 40 elever som skulle
delta. 40 är väldigt, väldigt många då det är tidtabeller som
ska stämma överens. Det slutade med att den enda gången alla var
på plats för att dra igenom föreställningen innan julfesten var
på genrepet kvällen innan den stora premiären och finalen ägde
rum.
Det har varit mycket jobb. Det har det.
Hårt, tröttsamt men samtidigt så otroligt roligt. Alldeles
fantastiskt och givande. Otaliga eftermiddagar har vi stannat kvar och
väntat ut någon timme på att våra egna scener ska repeteras. Men
ingen har gnällt, surat eller himlat med ögonen. Det här är något
vi alla ville göra. Vi visste alla om att vår publik skulle vara
lite på 400 människor, vi visste om att vi bara får en chans på
oss och att det måste lyckas just den gången och vi visste om vad
det betydde för våra motspelare och varandra att göra bra ifrån
oss. Vi gav allt och vi hade roligt. Och i efterhand känns det, för mej, som om vi
tillsammans som helhet lyckades.
Känslan när det tystnade i salen och
den inledande sången började är obeskrivbar. Nervositeten var enorm,
magpirret rejält. Och innan jag visste ordet av skulle jag ut på
scen och börja leverera. Sedan gick det som känns som 3 sekunder men
i verkligheten 55 minuter och plötsligt var vi klara. Bara så där. Applåderna vällde över
oss. Och som i en blinkning var en hel hösts arbete avklarat.
Nu är det över. Stressen har släppt
och saknaden har tagit över. Känslorna är tudelade. Jag är glad
för att så många överträffade sej själva och för att det känns
som om jag själv höll måttet. Men jag är abiturient och det här
var min tredje och sista gång, det i sej är något väldigt konstigt. Jag
saknar, sörjer och letar fel. Skådespelet fick bara en chans. Det
som gick lite sisådär kommer alltid ha gått lite sisådär. Jag
kommer aldrig få en chans att göra om och göra rätt. Jag kommer
inte kunna lägga till de där två sekunderna av viktig tystnad, jag
kommer inte kunna lägga till den där blicken jag borde ha gett
publiken i just det ena specifika ögonblicket och jag kan inte gå
tillbaka och artikulera mera.
När man jobbar så nära inpå
varandra som vi skådespelar och musiker gjort så
blir det automatiskt en stark sammanhållning. Det är så många
människor man aldrig skulle ha lärt känna om inte just via
teatern. Så osannolika vänskapsband. Och där växer det fram en
annan saknad. Människorna man umgåtts med i flera veckor. Det team
som blivit så nära ska plötsligt bara sluta ses på en daglig
basis. Vi kommer inte spela tillsammans mer.
Det fanns en massa visioner. Det blev
inte riktigt någon av dem. Men det blev minst lika bra om inte
bättre. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är nöjd. Jag
gjorde ju trots allt mitt bästa. Det vet jag att vi alla gjorde. Nu
är det paus. Nu får vi känna den där tomheten och saknaden. En
stund. Innan det är dags för nästa projekt.
Vivi Lindberg
Vivi Lindberg
 |
| fotograf: Natalie Keltto |
