Ett par år senare hade mina kråkfötter inte blivit mycket vackrare, men jag hade däremot upptäckt hur roligt det var att skriva egna berättelser. Det fanns få saker i livet som var bättre än böcker, vilket nog var tack vare en pappa som outtröttligt i flera års tid läst godnattsagor och Vi fem-böcker för sina barn.
När jag var tolv visste jag precis vad jag skulle bli som stor. Författare. Och liksom mina föräldrar skulle jag studera litteratur. Jag tvivlade inte en sekund på att det var så här min framtid skulle se ut.
Jag vet inte om mitt tolvåriga jag skulle bli förvånad eller besviken om hon fått veta att hon fem/sex år senare skulle fokusera mer på kemi och biologi än skönlitteratur. Tycka att naturvetenskap är så intressant.
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag nu prioriterar lite annorlunda och har fokus på lite andra saker. Nu står det bland annat medicinska, mikrobiologi och Aalto på min vart jag ska söka in-lapp.
Och visst känns det ganska skrämmande och stort att göra sådana här val och visst tvivlar jag ibland. Men. Nu känns det rätt och känns det inte rätt om ett eller två år så är det väl bara att testa på något annat. Inte är det ju som att jag karvar in mitt öde i sten när jag bestämmer mig för någon specifik utbildning.
Jag tror också att jag någon gång i framtiden måste ge författardrömmen en chans. Inte bara för mitt tolvåriga jag utan också för henne som idag inte alltid vågar erkänna hur mycket hon tycker om att skriva.
Jag må ha passerat astronautfasen ganska snabbt och smärtfritt, men den senare kom jag aldrig över.
Jag tror att det är jätteviktigt att ibland lyssna på de där barndomsdrömmarna. Våga drömma och tro lite mer på sig själv.
Jag har ingen aning om var jag kommer att vara om fem/sex år. För jag vet ju bara vad jag vill just nu, men vad vet jag om framtiden?
Jag vet inte om mitt tolvåriga jag skulle bli förvånad eller besviken om hon fått veta att hon fem/sex år senare skulle fokusera mer på kemi och biologi än skönlitteratur. Tycka att naturvetenskap är så intressant.
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag nu prioriterar lite annorlunda och har fokus på lite andra saker. Nu står det bland annat medicinska, mikrobiologi och Aalto på min vart jag ska söka in-lapp.
Och visst känns det ganska skrämmande och stort att göra sådana här val och visst tvivlar jag ibland. Men. Nu känns det rätt och känns det inte rätt om ett eller två år så är det väl bara att testa på något annat. Inte är det ju som att jag karvar in mitt öde i sten när jag bestämmer mig för någon specifik utbildning.
Jag tror också att jag någon gång i framtiden måste ge författardrömmen en chans. Inte bara för mitt tolvåriga jag utan också för henne som idag inte alltid vågar erkänna hur mycket hon tycker om att skriva.
Jag må ha passerat astronautfasen ganska snabbt och smärtfritt, men den senare kom jag aldrig över.
Jag tror att det är jätteviktigt att ibland lyssna på de där barndomsdrömmarna. Våga drömma och tro lite mer på sig själv.
Jag har ingen aning om var jag kommer att vara om fem/sex år. För jag vet ju bara vad jag vill just nu, men vad vet jag om framtiden?
Kommer jag att vara mitt i eventuella medicinstudier? Biokemi eller journalistik? Både och? Tyskland eller Finland? Någon helt annan studieinriktning?
Jag har ingen aning och just nu känns det jätteskönt.
Och när i hela världen blir man förresten stor?
Jag tror knappast det är när man går ut gymnasiet. Jag skjuter i alla fall gärna upp det där med att bli stor ett par decennier.
Louise
Jag har ingen aning och just nu känns det jätteskönt.
Och när i hela världen blir man förresten stor?
Jag tror knappast det är när man går ut gymnasiet. Jag skjuter i alla fall gärna upp det där med att bli stor ett par decennier.
Louise
