Det här inlägget är lite försenat, men kanske jag kan inspirera några av er som ska börja i Lärkan på hösten. Grattis till er förresten!
För snart en månad sedan var vi 118 lyckliga studenter som fick den vita mössan i Lärkan. Jag var en av dem och den dagen kändes det verkligen som att de resultat man varit mindre nöjd med i studentexamen inte hade någon betydelse. Vi klarade det och sedan var gymnasiet över. Tre år i Lärkan, tre år som jag inte kommer att ångra. Någonsin.
Jag var rätt säker på mitt val av gymnasium efter högstadiet, så jag var självklart glad då jag kom in till Lärkan. Samtidigt började nervositeten ta lite fart, och den växte hela sommaren. Jag var inte alls säker på om jag verkligen var redo för den här förändringen, var den för stor? Som tur var visade det sig att den inte var speciellt stor alls, eller visst var det en stor förändring men det var en otroligt positiv förändring. Då jag redan första dagen på ettan kände att jag lyckats få några nya bekantskaper som senare skulle bli riktigt bra vänner kändes det lovande. Jag hade valt rätt.
Nu sitter jag här, tre år senare, återigen har jag en nervositet i magen. Lärkan som jag en gång var nervös för blev en trygg punkt, och nu är jag nervös för att lämna den trygga punkten. Jag är nervös för jag har ingen aning om vad som händer på hösten, jag vet vad jag vill att ska hända men ännu några veckor framåt får jag leva i denna nervositet.
Jag trodde nog aldrig att en skola kunde ge så mycket som Lärkan gav mig. Från att inte ha något självförtroende och från att vara en person som inte trodde att man kunde vara sig själv i skolan vandrar jag ut ur skolan som en person som känner att jag kan tala med vem som helst, för varför skulle jag inte kunna det? Och varför ska jag behöva använda smink eller klä upp mig om jag inte känner för det? Jag har hittat mig själv och jag har blivit den jag visste att jag egentligen var, en öppen person som älskar att synas och vara bland folk. Mycket av detta på grund av Lärkan och människorna där, det är nämligen en skola där man kan vara sig själv och alla blir accepterade. Så har jag verkligen känt. Kan ju självklart inte tala för alla.
Så samtidigt som jag är förväntansfull inför vad som händer på hösten känns det lite sorgligt. Det är en självklarhet att jag kommer att sakna Lärkan otroligt mycket och jag hoppas verkligen inte, och tror inte heller att det på riktigt var sista gången jag gick in och ut genom de dörrar som blivit välbekanta under tre år. Nu tackar jag för min tid här på skolans blogg, det har varit väldigt roligt och givande och någonting som jag verkligen har trivts med att få göra.
Kram,
Mette
