Talang, talang i lärkor där ... säg mig vem som... mest talangfull är...

Talangafton. En av de äldsta traditionerna i Lärkan. En av de bästa traditionerna i lärkan. Hur kommer det sig då? Jo, det är väl helt enkelt det att det i lärkgeneration efter lärkgeneration alltid finns de mest imponerande talanger i elevskaran, såväl dolda som de mer uppenbara. Då kan ju en talangafton inte bli något annat än bra!

Man skulle kunna tro att en legendarisk rapcover var i full fart på scenen. Men nej, det är bara aftonens värdar som fartfyllt och frimodigt guidar publiken genom programmet.

Bella i ettan behövde inget mer än en mikrofon för att få en hel skola att hoppa över ett andetag. Hon sjöng som om hon aldrig gjort något annat och jag tror ingen protesterar mot juryn när de utnämnde henne till vinnare.

Kurragömma...?

...neej, absolut inte! Tanwa bjöd på en häpnadsväckande dans! Finmotorik och kroppskoordination på hög nivå! 

På Lärkans lista över charmtroll finnes just nu dessa tre gossar från tvåan. Inte fick de bara abiturienterna på första raden att smälta, deras låt hade även ett budskap som gav lite romantisk handledning till dem som behöver. 

Som sagt, deras Axis of Awesome-tolkning lämnade inte publiken otjusad - de vet mycket väl hur man samlar röster. Här överräcker vår eminente konventsstyrelse priset till publikens favorit. Konventsstyrelsen, som för övrigt ska ha ett stort tack för att de ordnat det hela jättebra i år igen!

Foto: Frida Björklund

De gamlas dag

Nu när sportlovet börjar närma sitt slut har vi gymnasielever haft tid att ladda batterierna inför våren. Det blev ju  verkligen hektiskt dagarna innan lovet. Speciellt om man är en tvåa eller ABI.

Själv vet jag inte hur det var för ABIna (fråga mig pånytt om ett år) men som en tvåa kan jag svara på alla frågor kring gammeldansen.

Är det värt det? JA, verkligen.

Lär man sig danserna lätt? Med humör och ork, fixar sig allt.

Är det skillnad vem man dansar med? Det är såklart trevligare med någon som man trivs med, men efter alla timmars övning börjar man nog trivas med sitt par fast man inte känt från förut.

De gamlas dag är ett minne för livet. Men det är verkligen inte bara en dans på rosor. Som flicka stressar man i flera veckor om sin klänning och frissa (boka i tid!), pojkar och frack åstadkommer även viss problematik. De finns flera saker man bör komma ihåg innan själva dagen. Därför har jag gjort en kort och konscist minneslista för kommande "gamla".

1. Kolla att du har frack/klänning fixat och att den passar.

2. Skorna är grunden för allt under denna dag, kolla att de är bekväma i god tid!

3. Njuta av alla övningar.

4. Öva på elevdansen för det är något du själv är med och göra.

5. Hjälp till med något. Dekorationerna, middagen osv. På de sätt är dagen ännu mer något du själv åstadkommit.

6.På själva dagen, NJUT.

7. Ingen märker dina fel, så dansa vidare.

8. LE, du ser 100 gånger bättre ut på bild.

Lärarmiddagen och abi-liv

För abiturienterna var fredagen den 12 februari en lång dag. 09.05 satt vi alla redo i gymnastiksalen då Magnus högtidligt förklarade provet i textkompetens startat. Jag minns väl hur vi mer eller mindre nervösa, tålmodiga och framförallt tysta satt och väntade i salen i höstas. Men nu hade något förändrats. Vi var inte lika rädda för salen och jag, som tredje i tur att gå in i salen, fick bevittna en hel del härjande och fnitter innan alla hade kommit ner i salen och funnit sin plats.

Det var nog inte bara nervositet som låg i luften; här satt vi alla samlade. Med en vecka till penkkis och en lärarmiddag bara några timmar senare slog det en verkligen hur detta är en av våra sista stunder tillsammans. Provet må ha bjudit på både överraskningar och huvudbry, men stämningen i salen kändes god. I alla fall från plats 42 vid ribbstolarna, ja, där lekte livet minsann.

Så kom kvällen, med förväntan och den goda stämningen i bagaget. Gänget hade nu svarvat om från skrivar- och kustodiantkläder till klackar och kavajer. Vi åt middag och därefter följde program av både elever och lärare, men mest av allt tror jag att folket njöt av varandras sällskap och diskussionerna.

Vi kommer aldrig ha någon annan gymnasieårskurs, och lärarna kommer aldrig ha någon annan abi16, så det gäller att ta vara på den tid vi får. För nu är det blott 1,5 dygn tills vi står på flaken och glider iväg från Lärkan. Men före det gäller hörförståelse i korta språk för vissa, halarmålande för de flesta och spexövning för många. Och ja, vi kommer ju tillbaka. Allihopa. Skrivningar, de där hissakurserna som så många inte hunnit gå förrän nu, kanske pluggar någon i bibban, kanske saknar någon ettorna, och så dimissionen såklart. Men jag tror inte det kommer vara riktigt samma sak längre efter vårt stora farväl, det som vi inledde i fredags med att lära känna varandra ännu lite bättre. Må vi hinna stanna upp och ta några sista djupa andetag innan dess, så också våra lungor får minnas världens bästa skola.

Fysikerna är tillbaka från CERN

Vår lärorika och ögonöppnande resa till den tuffaste arbetsplats en fysiker kan ha, var just så som vi tjugo resenärer hade förväntat oss och som vi sett fram emot i så gott som evigheter.





Nu vet vi alla hur länge det tar att bilda 1g antimateria (typ 10miljarder år), att pi är svaret på det mesta och att CERN helt på riktigt är den coolaste platsen i universum (med sitt temperaturrekord på 1,9 kelvin under ett av experimenten). Vi vet också att Jonas i grund och botten är en filosof, precis som de flesta fysiker egentligen är, och att Åke gillar att köra motorcykel. Fort.





Resan handlade alltså inte enbart om fysik, vi fick också besöka ett par andra intressanta platser. FNs andra huvudkvarter och Röda Korset kan suddas ut ur vår bucket list. Nu har Lärkan också rekordet på att ha räddat alla människor i Röda Korsets simulerade tsunamiförebyggningsspel. Teamwork fungerar. 22 kloka huvuden slogs ihop och pang så gick det!





Geneve som stad var alldeles underbar och man måste nog medge att klockbutikerna i Schweiz levererar. Dyrt. Och så blev vi om och om igen tipsade om att CERN nog behöver fräsha, nyblivna fysiker i framtiden för att lösa de problem samt frågor mänskligheten står framför. Kanske någon av oss lärkor hamnar där en vacker dag och får visa vad vi går för.




Ett stort tack till Jonas och Åke och förstås alla medresenärerna.

Text: Ida Kotisalmi
Bild: Jesper Pettersson

Framgångar i riksomfattande kemitävling

Traditionen med lärkors framgång i Maols (Matemaattisten aineiden opettajaliitto) riksomfattande kemitävling har glädjande nog också detta läsår fått en fin fortsättning. Två kemikunniga deltagares utmärkta resultat i den skolvisa uttagningstävlingen förtjänar att lyftas fram och lovordas.


Abiturienten Joakim "Sälen" Kattelus kvalificerade sig till finaltävlingen i den mera krävande öppna serien, avsedd för dem som avlagt mer än tre gymnasiekurser i kemi. Rikets tjugo bästa deltagare i denna kategori kallas alltså till en andra omgång - finalen - som äger rum lördagen den 23 januari.

Finalisternas inbördes ordning avslöjas inte ännu eftersom båda deltävlingarnas poängsummor adderas och ger den slutliga rangordningen. I finalen mäts förutom aspiranternas teoretiska kunskaper också deras praktiska färdigheter i laborativa uppgifter. Gör man bra ifrån sig kan man bli uttagen till en elittrupp, som drillas vidare för att ytterligare vaska fram 2-4 meriterade deltagare i en årlig internationell tävling. Den kan du läsa om här.


Vi önskar ”Sälen” massor av tur och lycka i finalen, det behövs också utöver de gedigna kunskaper han besitter. Hoppas du tar dig vidare till Pakistan, där tävlingen ordnas följande gång, närmare bestämt i juli 2016!


Tävlingens grundserie är avsedd för studerande med tre eller färre kurser i kemi. Detta läsår placerade sig Markus Henttonen i åk 2 på en mycket hedersam femte plats på riksnivå. Han torde också få mera övningsuppgifter på posten. Klarar han dem med briljans kandiderar också han för en plats i elittruppen, fast konkurrensen med den öppna seriens experter, som studerat mycket mera och mera fördjupad kemi ju är stenhård. Men skam den som ger sig!


De bästa i båda serierna belönas också med diplom och monetära pris samt studieplats i flera universitet och högskolor i Finland.


En mera stolt och glad kemilärare får man nog söka utanför rikets gränser.

Text: den stolta och glada kemiläraren Hannele Hagström

Bild: Jesper Pettersson

Nytt år, ny termin och även ett helt nytt kyllager med 400 gymnasieelver

Vi är igång! Jullovet som verkligen behövdes med tanke på hur inget nån alls orkade blogga i december fick sitt slut och ett nytt år med nya kalla klassrum fick börja.

De som känner undertecknad personligen vet att jag inte är frusen av mig, så ta mig på orden. Det är väldigt kallt. Men det som inte dödar dig gör dig bara lite apatisk och huttrig! 

De olika årskurserna har alla sina egna sätt att hålla värmen. Ettorna kör på stora klungor, ja, kanske det rent av praktiserar pingvineffekten. Vi abiturienter kör mest på fosterställning i soffor, alternativt att vi utnyttjar våra luftiga scheman och bara avlägsnar oss från frysboxskolans lokaler.

Tvåorna, de små hurtbullarna - de håller värmen med att flitig öva inför de gamlas dans.

Vi lär nog klara denna vinter, precis som alla år tidigare. Och om jag återigen ska vara personlig, så är detta att föredra mångfalt framom den bastu stället är sommartid. 

Som tur är är vår skola försedd med palmer som man ju alltid kan krypa upp bakom och drömma sig bort till en annan breddgrad.

Foto: Cecilia Aintila

3,5 år senare

Jag blir äntligen student om tre dagar, med betoning på ordet ”äntligen”. Jag har under min gymnasietid haft en old-fashioned konventsintagning, varit servitris på Lärkans 130-års fest, bott ett halvt år i Skottland, haft en fantastisk penkis, och vid sidan om gjort ett hyfsat bra studieresultat. Jag har haft det roligt, och jag har haft det stressigt, precis som alla andra, med skillnaden att jag hör till den minoriteten som går igenom den här festen på 3,5 år – och hur känns det?

                                                                                                        Det känns både bra och dåligt, lite förvirrande samt väldigt befriande. Det känns bra, för att jag är nöjd med mina resultat, och är glad, för att jag får fira min fest vid en tidpunkt då de flesta inte tar studenten, vilket betyder en kortare dimission och flera jämnåriga vänner på min studentfest. Dessutom får man mera ledigt före pluggandet till inträdesprov, och ifall man har tur kanske ett litet snötäcke finns på marken den dagen man äntligen får bära den vita mössan – det hoppas i alla fall skribenten in till det sista.

Samtidigt, inte för att låta dyster och grå, så är 3,5 år inte bara en fest där man får mera tid att läsa och ta det lugnt, utan det kan också vara det motsatta. Det blev det i alla fall för mig, då den sista terminen var den jobbigaste terminen av hela min gymnasiegång. Jag kände mig bara väldigt trött på att vara gymnasieelev, då ens egen årskurs hade gått vidare i livet och pratade om sina universitetsliv. Jag blev otålig och stressad, och hade ingen motivation. Jag blev passiv. Jag var innerst inne så redo att gå vidare i livet, men jag tvingades ännu orka sitta kvar ända till i början av december, för att sedan äntligen, äntligen, gå vidare.

Men jag fixade det, och nu kan jag andas ut. Nu är det bara det roliga kvar i form av festlighet och stämning. Men det är mycket som borde göras före man får stå på scenen tillsammans med de andra studenterna och sjunga om studentens lyckliga dag, och skåla med riktiga champagneglas fyllda med det mest kvalitativa innehållet. Före det krävs det en klänning, skor, en plan för naglar och hår. Var ska man hålla festen, vad ska man bjuda på? Vem får komma, hurdana dekorationer ska man ha. Det är mycket att göra, men nu är allt bara kul – nu är det bara att fira att man orkade med allt till slut!

 

                                                                                                              Så fastän min tid i Lärkan har varit otroligt fin, och jag har trivts så bra, så finns det egentligen ingen nostalgi kvar. Under våren kändes det väldigt ledsamt att resan höll på att komma till sitt slut, men under hösten växte jag ut ur känslan av att vilja stanna kvar i gymnasiet. Jag vill gå vidare, pröva mina egna vingar. Det finns sin utsatta tid för allt, och nu är det här kapitlet slut, och jag kommer bära med mig endast positiva minnen av det, då de negativa stunderna bleknar i jämförelse med allt det positiva som varit.

Så tack bästa Lärkan för de gångna åren, och för de färdigheter jag fått för att klara mig i nästa stadie av livet. Tack för de matematikkurser jag aldrig förstod något av, och tack för de modersmålskurser jag kunde gått fem gånger i rad. Tack för de 3,5 åren som var’t!