måndag 12 maj 2014

Känslan efter Belfast


The Troubles eller konflikten på Nordirland är kriget mellan protestanter och katoliker. Den största frågan inom konflikten är ”Vems är landet?”. Katolikerna som ursprungligen kördes söderut av protestanterna anser att de har rätt till ett förenat Irland medan de protestanter som planterades där av Storbritannien anser att det är deras land. Detta skedde för 400 år sedan och sedan dess har diskriminering av katoliker pågått och ett ömsesidigt ogillande har varit uppenbart. 

För femtio år sedan började kravaller bryta ut. Dessa terrordåd, bilbomber och civila mord samt dråp var närapå vardagsmat. Många dog och ännu fler förlorade syskon, föräldrar och vänner. En stor del av de som begick brott och mord har aldrig blivit dömda. Man vet inte vilka de är, därför kan en främling på gatan vara din dotters eller sons mördare. 

Kravallerna fick sitt slut år 1998 i och med ett fredsavtal och våldsamheterna har minskat enormt. Nu pågår och väntar en långvarig fredsprocess. Men än idag lever grälet kvar och stämningen mellan de två parterna är minst sagt spänd.
 
En dag åkte vi på så kallade ”Black Taxi Mural Tours”.Vi körde runt i Belfast på både katolska och protestantiska områden och kollade på väggmålningar och deras budskap. Taxichaufförerna berättade historier om tiden då the Troubles var som värst. De berättade om kriget och antydde indirekt att de var inblandade i än det ena än det andra. En kommentar som fortfarande ringer kvar i mina öron var när någon i gruppen frågade en av chaufförerna om han någonsin varit inblandad i en bombning. Svaret blev ”Everyone has thrown a stone of anger, I can't tell you more than that”. Vid den kommentaren fick jag faktiskt känslan av att det vi lyssnat på under föreläsningar faktiskt är äkta. Det har faktiskt hänt. 

Jag är medveten om att taxichaufförerna representerade en viss typ av människor och att de spelade sina roller bra. Men vissa av dem hade faktiskt varit med på riktigt. En annan pratade om varför det är så otroligt viktigt att få fred mellan de två parterna. Han berättade om familjemedlemmar som gått förlorade och sorgen efter dem.”I did it so my children wouldn't have to” var hans orsak till handlingarna. Här tänker katoliker och protestanter i samma banor och det är då den sorgliga sanningen om att den enes terrorist är den andres hjälte kommer fram. 
 
Då jag som utomstående träffade lokala tog det cirka gurka en halvminuts diskussion eller iakttagelse av personen jag nyss träffat före jag kunde gruppera den som antingen katolik eller protestant. Det kom fram genom utseende, området man befann sej i, språket och talet. Ändå hade jag nästan alltid en liten obehaglig känsla av att säga en mungroda som lätt skulle såra eller reta upp någon. 

Detta hände när vi började snacka med några lokala. Jag var inte helt hundra på om det bara fanns katoliker i gruppen och bestämde mej för att prata politiskt korrekt för att säkert vara på den torra sidan då de frågade oss om vi bara varit i Belfast eller om vi besökte någon annan stad. ”We actually went to Derry/Londonderry today” sade jag. En liten tystnad uppstod och jag hann redan bli lite småängslig. Så brast skaran irländare ut i en liten skrattatack som om jag just skulle ha sagt det dummaste i världen. ”Did you just say Londonderry?”, ”It's called Derry”, ”Oh you Finns are just unbeliveable”, ”What are you like a Protestant?” fnissade de ur sej mitt i skrattet. Jahapp, tänkte jag och knep igen om att jag faktiskt är inskriven som lutheran. Det här gänget var stenhårda, irländska katoliker. I den stunden var jag otroligt glad över att jag kunde framstå som en småkorkad finska, för om jag hade varit en lokal protestant skulle man definitivt inte skratta åt mej och kommentarerna skulle ha haft en betydligt mer hotfull ton.

Resan har gett mej svar på många av mina frågor. Och den har väckt ännu fler. Den mest centrala frågan för mej var ”Hur kan just jag hjälpa fredsprocessen en bit på vägen?” eller ”Hur kan jag få den att gå fortare?”. Under en av föreläsningarna fick vi svar på den här frågan. Vi, en grupp elever, kom till Belfast. Våra föräldrar har vågat skicka det käraste de har hit. För tjugo år sedan skulle det aldrig ha hänt, idén hade varit alldeles befängd. Men vi kom dit, vi träffade lokala och kunde visa att vi vågar vara där. Det ger dem en viss bekräftelse på att det värsta är över. Andra kan nu komma för att lära sig av dem. Och trots ett ärrat och traumatiserat förflutet finns det hopp om en bättre framtid och en bekräftelse om att historien inte behöver upprepa sig.